att vara envis

Jag är född envis och nyfiken.  Jag vet att jag redan som nyfödd knodd vägrade att sova på dagarna för att jag mest troligen var rädd att missa allt som livet liksom erbjuder. Jag har kvar samma beteende idag. Jag är livrädd att inte leva varje sekund. Lika envis med att se till att vara lycklig. Men visst misslyckas jag vissa dagar. Men vissa dagar lyckas jag betydligt bättre.

Envisheten sitter kvar, jag vill dock påstå att jag blivit ödmjukare med att ganska ofta skita i att vara envis och istället rycka på axlarna. Dock var jag galet envis idag.

Redan igår kväll uppenbarades det faktum att det skulle bli snöstorm idag… Men jag hade redan då bestämt mig för att jag skulle springa efter min funktionella klass. Envis.

När snön började vräka ner över ett plusgradigt Stockholm idag var jag fortfarande envis. Min kropp behövde en löptur. Mina dagar har varit fylld av en massa annan träning och löpningen har liksom inte fått plats.

När fönstren var täckta med snö, var jag lika bestämd. När jag kom ut i slasket… lite mindre.

När jag på Nybroplan insåg att jag hade ankelstrumpor och astunnna tights blev jag i ett svagt ögonblick lite tveksam. Eftersom jag skickat hem mina andra kläder, så insåg jag att jag hade två val, att springa eller ta taxi. Det sistnämnda hade varit en grym utväg. Men jag hade inte fått den där belöningen efteråt.

Så jag lånade ett par längre strumpor. Drog över ett par shorts över tightsen och sprang. Efter en minut insåg jag att det var lönlöst att veja undan pölar, mindre insjöar och hav. Jag skulle bli dyngsur om fötterna. Överkroppen förblev torr, god bless grymma funktionskläder. Efter 8 km, var mina fötter iskalla.

Hemma galet nöjd. Lite mindre envis.

Välkommen hit!

Jessica har varit i bloggosfären sedan begynnelsen och är idag en av de stora rösterna inom hälsobranschen och cykelindustrin i Norden.