Det tar på krafterna att göra tävlingspremiär. Ibland har man liksom känslorna utanpå och all over the place. Det känns också ibland som man är den enda som har det – fjärilar och hjärnspöken, och därför är det så himla skönt att veta att man inte är det. Ensam att känna så alltså. Jag hatar och älskar den, bubblan man går in i innan race. Nu är den i alla fall gjord för i år, långloppspremiären. Känslostormen är över (så allvarlig var den inte faktiskt men det låter lite mer dramatiskt så) och jag är ute på andra sidan med en 4:e plats. Att bli fyra är som att bli snuvad på konfekten. Nära men inte riktigt.

Lidingöloppet är ett långlopp med många höjdmeter samlade i många korta backar som lätt kan ta ut sin rätt. Början av banan är nog den tuffaste biten. Vi fick också rekordbra väder. Det har aldrig varit så varmt och soligt, i fjor snöade det och jag minns att jag hackade tänder bitvis just i fjor. I år var jag istället chockad av värmen och kunde bara tänka på att kör ut med cykeln i havet och bada. Har inte funnits en suck att acklimatisera sig och jag önskade så innerligt att någon skulle stå med vattenslang och spruta vatten över oss när vi körde inom bostadsområdena. Det blev inte så, istället ryckte jag några pappmuggar med vatten och hällde över mig vid några tillfällen. Den lilla duschen hjälpte faktiskt. Det som också hjälpte var att få pepp och stöd längs banan. Tack som tusan för det. Jag blir så glad och varm i hela själen av hejarop.

Ann-Sofie och Pia langade till mig, J och Jonas. De hade slängt in våra flaskor med sportdryck i frysen och när jag fick den flaskan efter 4 mil blev jag så glad att jag kärleksförklarade dem när jag körde längs vattnet ut mot Rönneberga.

Banan var snustorr och snabb. Jag hittade aldrig någon klunga att ligga och köra med under en längre tid tyvärr. Tappade ett par killar som körde jämt och bra och åkte solo bitvis. Solo är aldrig bra. Backarna är ettriga och kraftfulla och jag gillar dem faktiskt, men hatar dem också. Reck har gjort så jag har fått bra klipp i benen och Grönstabacken var så klart fasligt jobbig men inte så jobba som i fjor.

Jag gick i mål som 4:a. Isabelle Söderberg tog guldet, Nellie silver och Angelica trea. Grymma tjejer.

Idag har jag varit ute och rullat, lät och lugn distans på räsern. Bör tilläggas att jag var uppe och vid Bromma 830 för att köra distans med Ann-Sofie och Maria, men väl framme insåg jag att skorna var kvar hemma. Fick alltså vända hem igen, rätt snopen och sedan köra distans själv.

 

 

jessica-mtb-(1-av-1)-7


jessica

a stunning soul. fabulous spirit. a body as a temple. everything united in the biggest heart. thank you for visiting. remember to stay true to yourself and embrace your inner warrior.

Author posts

Privacy Preference Center