Det kräks lite över allt i olika kanaler – från några olika håll och från några som hörs ganska mycket och stort i sammanhanget. Jag tänkte inte lägga mig i eller uttala mig men känner att jag kanske nog borde göra det ändå. Att jag någonstans har ett ansvar eftersom jag rör mig i samma kanaler.
Inget berör så mycket som hälsa, pekpinnar, högljuddhet och påhopp. Att diskutera en störd uppfattning till mat, sätter ofta en fnurra på tråden i de flesta sammanhang och det skälls då ännu högre. Istället för att backa bandet och se det från ett större perspektiv. Och kanske också våga andas ut och jobba med rosenblad istället för bitsk ironi.
Att inte ha ett avslappnat förhållningssätt till mat är mer vanligt än ovanligt. Vilket i sig är det mest sorgliga i det stora hela. Jag önskar så innerligt att man istället för att basunera ut ironi och förlöjligande över att en benämning eller diagnos på ett ganska vanligt förhållningssätt till mat, kunde se den olyckliga människan bakom varje sådan diagnos.
Det är i sig så sorgligt att vårt samhälle är så färgat och att vår självkänsla är så skör att vi blir trasiga av sådana här vindpustar.
Jag önskar att vi istället kunde stå upp olika som lika och tycka att vi alla är vackra och framför allt hälsosamma så länge hjärtat är på rätt plats och lyckan bor i magen.
Livet handlar inte om utseende och prestation. Det är så mycket större än så.
