Jag har fått till många timmar utomhus på cykeln i vintern, innan och efter dagarna med influensan.
Och jag vill ut. Det kan ta emot när det regnar, är under noll och jag vet att de sista timmarna får jag förmodligen köra i skenet av lampan – men det är på något sätt magiskt med de timmarna. Idag däremot, efter att ha frusit ordentligt i veckan, varit nära att bli prejad av vägen alldeles för många gånger på ishala vägar, var jag inte sugen på ge mig ut och sedan igen ligga och vrida mig av smärta på köksgolvet under tiden mina iskalla fötter får upp värmen igen – utan samlade på mig distanstid och förhållandetid genom att springa med J och Rocky en timme och sedan direkt upp på cykeln – inomhus. Timmarna hamnade på kontot helt enkelt.
Nu har jag inte haft så mycket timmar inomhus än så det gick rätt smärtfritt – annars så tycker jag verkligen inte att distans ska köras inomhus. Det dödar motivationen och inte bara den. Nästa vecka är en hård vecka med många pass med VO2MAX fokus.
I vårt gym så blandas konst, priser från diverse kampsportsgalor med cykelmedaljer och nummerlappar i en salig uppiggande blandning på väggarna. På golvet ligger en medicinboll på 8 kg som är söndertrasad av Rocky men som fortfarande funkar utmärkt att köra med.
Den där mörka bilden där man bara ser dina axlar är typ den snyggaste trainerbilden som någonsin tagits!