Varje höst eller kanske mer sensommar, när luften går ifrån att andas bekymmerslös sommarvärme till att smyga in toner och nästan längtan om krispig vinterkyla och färgglada löv på träden, landar liksom livet framför mig. Typ mitt i knäet.
Jag brukar inte så ofta titta bakåt och förespråkar absolut att man ska sträva framåt, och jag är snudd på en hopplös visionär. Jag tycker dock att der är extremt hälsosamt att stanna upp och kika bakåt och avskyr liksom den där känslan av stillastående när man är mittemellan.
Men den där mittemellankänslan kommer ändå. När man liksom funderar på vad man ska göra med livet. Missförstå mig rätt, jag är lycklig och tycker min tillvaro är fantastisk men jag föddes med en drivkraft att ständigt leta efter mer. Når jag ett mål är jag snabb på att sätta ett nytt. Jag tycker det är hälsosamt att stanna upp och njuta och faktiskt reflektera bakåt, jag tror att jag är ganska dålig på det men har blivit bättre. Eller jag vet att jag oftast bara fortsätter springa framåt.
De där första bubblande sensommardagarna med höst i luften får mig nog egentligen att stanna upp.
Stanna upp idag och andas några gånger extra. Påminn dig själv att du är fantastisk.
