Vet ni, jag tycker det ibland är så himla viktigt att bara stänga av. Att backa några steg och se allt från ett annat lite större perspektiv. Att faktiskt nypa sig själv i armen så att du blir påmind om att livet pågår där ute, för fullt.

Att det inte finns ett perfekt löpsteg, eller något som är en perfekt kropp. Alla de ideal och förväntningar vi har på oss själva och framför allt hur vi ser på oss själva och andra i vår omgivning, handlar extremt mycket om hur vi förhåller oss till vad som projiceras i vår riktning.  Det är lätt att tappa sig själv när alla kanaler för det mesta betstår av bilder på den perfekta knäböjen, oklanderliga armbalansen, skittidiga morgonjoggen innan jobb, tallriken med vad som anses vara extremt bra mat, magrutor och allt det där som borde inspirerar dig men istället får dig till att trycka ner dig själv.

Sträck på dig istället. Och sålla bort. Behåll det eller se på allt på ett sätt som gör dig stark i dig själv. Påminn dig att de bilder som hamnar i ditt flöde kanske var den bästa av 10 st. De andra var ljuset, vinkeln, eller tekniken kanske bristande. Precis som livet är inte allt alltid perfekt. Klockrent. Precis så som vi har lärt oss att det ska vara. Och att vägen alltid är ojämn oavsett vilken resa du eller någon annan tar i livet.

Du är alltid perfekt. Hur du än vrider och vänder på det. Lova dig själv det.

 


jessica

a stunning soul. fabulous spirit. a body as a temple. everything united in the biggest heart. thank you for visiting. remember to stay true to yourself and embrace your inner warrior.

Author posts

Privacy Preference Center