Racerapport: Lidingöloppet 2017

Jävla skit. Jag önskar att detta inlägget var fullt av pepp och att det gått skitbra. Men så är det inte och jag tycker att det någonstans är viktigt att visa att det fasiken inte alltid går bra.

Efter förra säsongens otur så har jag varit himla sugen och pepp på att köra skiten ur mig i årets första race. Jag är extremt duktig på att lägga mycket krav på mig själv och det är mitt primära fokus i år att jobba bort det. Hur som så är kroppen urstark just nu – trots dåliga blodvärden – så är det bra tryck och kraft i benen. Men det hjälper inte när inte det andra stämmer.

Förra året fick jag tokont i magen på just Lidingöloppet. I år hände det igen. Ni vet så att magen krampar så du inte kan andas. Knivar rakt in i mellangärdet. Strax efter första varvningen på Bosön högg det till och jag hade extremt svårt att förmå mig att bita ihop. Men kämpade på, efter nästan 5 mil – gick det inte längre och jag bröt. När det bara var en mil och lite till kvar. Så jävla jävla besviken. Jag var inte ens trött. Det bara var stopp.

Rullade tillbaka och fick se Allebike herrarna gå i mål med nytt banrekord och Jennie Steinerhag gjorde detsamma, fullständigt överlägsen. Så coolt att hon är så himla himla bra. Grattis Jennie. Och grattis Emil & Co med såklart.

Jag gillar Lidingöloppet, inget stök och bök, men många höjdmeter, igångdrag och tvära svängar. Jag tycker också att  Lidingöloppet som organisation är fantastiska och i år hade det bjudit MÅNGA starka cyklister och tjejstartfältet var absolut det starkaste någonsin. När banan är relativt oteknisk passar den också många andra och det är kul att så många tjejer kom till start. MEN en stor känga till alla arrangörer som inte vågar satsa på separat damstart. Det är på alla sätt bättre. Starten var extremt stökig och jag upplevde stöket långt in på banan och att så fort det var lite brötigt så blev vi som ville köra på stoppade. Det är roligare om vi får starta ihop, utan rädslan för att krascha, med en chans att ha koll på varann. Så jag hoppas att alla lopp vi ser starta i år satsar på separata damstarter.

Nästa är Billingeracet och jag hoppas vi får egen start där.

Bild Peter Holgersson. 

  1. Äsch vad tråkigt, kramp i magen är en av de få kramper som inte går att hantera. Har samma problem och funderar om det finns samband med hur magen klarar sportdrycken och all annan energi man försöker få i sig under loppet. Du körde väldigt fint igår, hängde på ditt hjul ett par mil (Gävle CA i gula kläder). Det var lite för hårt för mig men det sket jag i, det var kul så länge det varade.

  2. Jag förstår dej till fullo! Angående prestationsångesten samt frustationen av alla herrar som var ivägen för oss tjejer som ville tävla på ett rättvist sätt igår.
    Jag hoppas att din mage repar sig snabbt! Och att detta var en av de sista gånger som vi behöver starta tillsammans med herrar.

  3. Fy fasiken va tråkigt med magontet :( Du gjorde vad du kunde, creds!

    Intressant detta med tekniskt/otekniskt. De flesta damerna jag hört från tyckte att det hade varit roligare om banan var mer teknisk! Och det hörs “banan är lite väl teknisk” från en del gubbs… :P Och klart damerna måste få en egen start, i alla fall i tävlingsklassen.

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Välkommen hit!

Jessica har varit i bloggosfären sedan begynnelsen och är idag en av de stora rösterna inom hälsobranschen och cykelindustrin i Norden.