Det är så himla coolt att ge sig ut och springa eller bara gå ner och ställa sig, vid Kungsholmsstrand en kväll vid sjusnåret. Det vimlar, kryllar och nästan väller av löpare. Jag har länge känt att löparvärlden varit mer accepterande än tex yogivärlden. Men faktiskt hamnat i många diskussioner om hurvida vissa är löpare eller inte. Vad som är kompetens och inte kompetens inom löpning.

Jag tror verkligen inte på att likrikta alla och att vissa skolor är de rätta, snarare tvärtom, så finns det inte ett perfekt löpsteg. Kroppen springer så bra den kan i det tillstånd den befinner sig just nu. Sedan kan man successivt bygga upp svaga länkar och undermedvetet ändra löpsteget pga att kroppen får nya förutsättningar att jobba med.

Jag tycker det är farligt att så många luras in att boka kurser som ska förändra löpstilen utan att ha gjort de basala insatserna och timmarna i löpspåret och gymmet för att ge kroppen möjligheten att hantera en förändring. Och så klart, kan jag förstå att man som företagare utnyttjar jakten på en snabbare tid och människans längtan efter genvägar och gör business, men jag tycker att man också har ett ansvar att berätta att man inte kommer springa snabbare eller längre om man inte springer. Eller att skadorna kommer komma om du kastar in kroppen i ett nytt löpsteg utan att ha byggt upp kroppen för att hantera det.

Behövs det verkligen definieras när man är löpare, är man inte bara löpare om man springer? Eller finns det ett begrepp om man kan springa eller inte kan springa? Är inte löpning en av människans “gångarter” och kan inte då alla springa och är automatiskt en löpare när de gör det?

 
[insert]
[/insert]

 

Bild Joel Åhl.