Livet har format dig och mig där vi står i dag. På ett ben lite hängandes på höften eller stadigt på två fötter.
Jag tror att vi många växer in ett mönster och behov av bekräftelse genom livet i ett samhälle som trycker oss ut mot ytterligheter och ständigt påminner oss om att sticka ut men ändå passa in i samma mall av vad som anses normalt och matchar de ideal och normer vi lärt oss acceptera någonstans på vägen.
Med det föds också ett behov av att vara bekräftad och uppskattad. En rädsla av att inte räcka till. Och mitt där i alltihop när vi borde förverkliga oss själva springer vi i ett hamsterhjul och istället förminskar oss själva av bara farten.
Klart jag har snurrat i samma hjul.
Vissa dagar står jag inte stadigt. Men jag har lärt mig att acceptera mina brister och definiera mina styrkor. Och istället för att alltid jaga en förbättring och förändring av mina svagheter – en process som ganska självklart känns onaturligt, blivit bättre på att förstärka och nyansera det som ligger mig varmt om hjärtat.
När jag stannat upp och känt efter vad som är jag och vågat gå i den riktning som känns bäst i hjärtat – det är också då jag insett att det ger mig ett genuint leende från insidan som smittar av sig på utsidan och min omgivning.
Prestationsångest är något som vi alla borde omvandla till nyfikna insikter om oss själva. Och i en värld där man ganska lätt känner att man inte räcker till – inse att du duger precis med alla bra och mindre bra egenskaper. Allt det tillsammans gör dig mänsklig och ger dig en förmåga att förstå dina medmänniskor och inte minst din egen drivkraft.
