Jag tror att jag minst en gång per vecka får höra att jag har stora ben. Lite från olika håll. Och det är klart, jag använder mina ben. Det är de som för mig framåt, bokstavligen, genom livet.

Varenda gång jag får höra det, så funderar jag på om jag verkligen har så där stora ben. Jag hade en period i livet när mina lår var det jag skämdes mest för på hela min kropp. Lyckligtvis så är det inte så numera.  Jag älskar mina ben för vad de kan göra. Och för att de är en del av mig. Och jag har lärt mig att tycka om dem. Att helt enkelt stå stadig i dem. Rakt upp och ner.

Jag blir också lite fundersam över generaliseringar som “stora” ben. I jämförelse med vaddå?  Och ibland, tyvärr, snubblar jag till i tankarna och kanske faller lite hårdare av en sådan påminnelse av vad jag brukade tycka. Ibland så går det förbi mig helt.

Ideal och normer är saker som inte går hand i hand med den formen som vi människor är stöpta i, av den anledningen att vi alla är olika. Det finns inget perfekt utseende eller en volym på lårmuskel som är den som är mest normal.

Jag tycker också att vi ska sluta uttrycka oss på ett sådant sätt som skapar värderingar om vad som är normalt och icke normalt. Det är självklart helidiotiskt att föda tankegångar som kan skapa osunda förhållningssätt till sig själv. Vem har rätt att värdera dig i en mall som är satt utefter ideal som inte är anpassade utefter att vi alla är olika och har skilda förutsättningar att anpassa oss till det vi väljer att göra genom livet.

Helt enkelt – Sluta säg till mig att jag har stora ben.

 


jessica

a stunning soul. fabulous spirit. a body as a temple. everything united in the biggest heart. thank you for visiting. remember to stay true to yourself and embrace your inner warrior.

Author posts

Privacy Preference Center