Vi valde att inte starta på stage 2. Jag vaknade extremt omtumlad och stel. Galen smärta i munnen men fortfarande så mycket bättre än vad jag hade kunnat vara om jag bara kanat den där metern extra. Vi är som sagt var utom tävlan i och med min krasch men får lov och starta på etapperna.

Det är en känslostorm som heter duga att inse att det man laddat för, tränat för, planerat för och mentalt förberett sig för – försvinner under fötterna. Samtidigt som tacksamheten är enorm att jag det gick så pass bra än vad det kunnat gå och att jag inte gled en meter till och föll ned 3 meter rakt ned.

Onsdagen lättades upp när vi fick träffa de andra svenskarna som berättade om dagens etapp. Värme upp mot 40° och stigningar på över 1 mil med 1700 hm säger en hel del om hur jobbigt de haft det.

Vi bestämde att starta dagen därpå. Utom tävlan som sagt, så helt enkelt bara för att ta det lugnt och få genomföra stage 3. Stage 3 börjar nedför och sedan direkt på en 5 km lång klättring.

Jag kände mig osäker nedför och höll igen, vilket gjorde att vi var längst bak när vi började klättra. En  tävling är en tävling och jag kände mig stark i kroppen och tyckte att det gick för långsamt. Så jag höjde helt enkelt farten och började ta mig och Jaime genom startgruppen. Vi pinnande på bra och kom upp till toppen fräscha. Innan vi nådde toppen fanns en passage där cykeln skulle ledas. Den var smal, toklång, brant och kantades av ett stup.

När det började rulla nedför så kände jag att det inte gick. Det gjorde ont och jag ville inte riskera att tappa fokus och en ny krasch när vi inte ens var med i tävlingen. Dessutom skulle det gå  b r a n t  utför i över 2 mil. Vi bestämde att avsluta. Fick hjälp tillbaka av alla otroligt ödmjuka och härliga funktionärer.  Funktionärerna var till och med så varmhjärtade att de frågade 2-3 gånger om jag säkert fixade det och att det var mer än ok att faktiskt säga nej. Stora hjärtan och fina människor. Det gäller alla vi mött som är med och hjälper till i tävlingen, finns inte en människa som inte genuint verkligen bryr sig. Vi fick rulla ned för en lång väg ner i dalen som kantades av vinrankor.

När vi kom ned i dalen skulle vi vänta på transport till Verbier, där målgången var efter dagens etapp. Jag tyckte först att vi kunde rulla asfalt dit, men när de sa att det nog inte var en bra ide med tanke på att det var 80 km dit, så var jag beredd att hålla med dem.

När vi väntade på transport stannade ett schweiziskt team och frågade om vi behövde hjälp, i en av bilarna satt den mekaniker som jag dagen innan gett en cola zero (i knew it would pay back) och vi fick åka med dem istället.

Idag är det etapp 4 och Jaime kör solo. Just nu har han kört 3 mil varav en 1 mil klättring och har en mil klättring kvar. Jag hoppas att det går bra för honom. När han går i mål får vi se hur vi gör. Just nu ligger jag med feber, ganska tagen av smällen och mitt försök att köra igår – har dörren till balkongen öppen och hör proffsen gå i mål. Det gör ont i mitt cykelhjärta men jag är också tacksam.