Sitter i tv-soffan och kikar på XL-galan, Abeba ska precis starta och göra försök på världsrekordet. Jag håller tummarna. Förstås.
Globens röda läktare ramar in den smått osexigt blå löparbanan. Vi borde vara fler som satt och fyllde dem med hejarop.
För mindre än en vecka sedan var Globen inrett och pyntat in i minsta detalj, redo att sparka i gång The Nike Blast. Känns fortfarande tomt och konstigt att det är över.
Jag kör mina klasser som vanligt igen och blir varm i själen av kvällens shape. Ingenting går upp mot känslan av träningsglädje.
Mina fina vänner. Livet är bättre med er.
Skönt med kontraster också. Tänk om alla veckor/månader vore nikeblastcrazy – phu då skulle du behöva vara minst tre. Kram!