Idag är det alla hjärtans dag. En dag som faktiskt kan betyda lite mer än att priset på rosor höjs och att romantiken sätts på sin spets. Det kan liksom bara vara en dag när vi tänker lite extra på vad som får oss att må bra och vad som får din omgivning att må bra. Med det sagt vill jag ge alla en virtuell kram rakt in i själen.
Jag funderade ett tag innan jag satte mig ner och började skriva detta inlägget. Det är inte så ofta jag ryter till, men nu gör jag det. Fast jag vill liksom ändå kramas allra helst.
Jag tycker mig ofta se att kvinnor inte stöttar varann i situationer där de i grund och botten vill samma sak och kanske till och med har samma värderingar. I många fall pratar man ofta om avundsjuka, men jag hoppas att det inte är så utan att det bara är att man kanske inte tänkt ett varv till. För även om man har samma mål och vision och förhoppning, kan vägen ditt se helt olika ut för individ till individ. Och just olikheter är det som jag tycker för oss framåt i livet på ett extremt härligt och hälsosamt sätt. Att samma värdering kan ta olika bra uttryck som påverkar en större massa i positiv riktning.
Anledningen till att jag tar upp detta är för att igår sjösatte jag och Annie vår baby, vår ide och förhoppning om att få fler till att upptäcka det fantastiska med cyklingen antingen som träningsform, livstil, tidsfördriv eller allt ihop eller kanske ytterligare någon annan härlig dimension – She Rides.
Vi vill bara cykla och att fler ska våga sig in i en värld som ibland uppfattas ganska stängd för nyfikna. Jag och Annie är två ytterligheter sammanstrålade i en fantastisk symbios. Annie har levt med cykling sedan hon var liten och jag klev upp på en sadel för första gången på riktigt, för drygt två år sedan. Vi vill att vi alla kvinnor och män, ska vara lyckliga. Och ha en hälsosam inställning till träning och livet. Vi vet att cyklingen kan bidra med många byggstenar och vi vill öppna dörren till den världen så många passionerat förälskat sig i.
På sidan som nu är live har vi en copy som jag också postade i föregående inlägg:
Vi älskar när det går snabbt. Mjölksyra. Svett. Cykelbränna. Doft av asfalt och skog. Lerstänk. Två hjul. Och så klart, vi vet att tjejer kan med. Minst lika bra. Killar är så klart också välkomna. Förstås. Allra mest vill vi bara göra världen vackrare med fler som cyklar. Hårt, mjukt, med ett leende. Nyfiket och härligt. Tillsammans är vi starkare.
Denna copyn väckte idag en diskussion på Twitter om att vi nedvärderar kvinnor. Vilket vi inte gör. Det är ganska glasklart att vi vill göra något bra för framförallt kvinnor. Tro mig, jag uppskattar åsikter och feedback.
Vi vill inte förminska eller förringa någon. Varken man eller kvinna. Snarare tvärtom vill vi snarare säga att alla är olika. Och alla duger. Precis så som vi är. Man till man, kvinna till kvinna och man till kvinna. Det innebär att vi inte säger att den ena är bättre än den andra. Utan snarare att vi alla kan. Vi kan inte allt men vi lär oss gärna mer av de som kan och vi lär oss gärna tillsammans med andra och sedan delar vi gärna med oss av det vi kan.
Det som gör mig ledsen är att kritiken kom från andra kvinnor som i grund och botten vill samma sak. Att fler tjejer ska våga cykla. Jag skulle så himla gärna önska att man istället för att stjälpa, peppade och gav medvind till andra som vill mot samma mål. Oavsett vägval.
Jag hissar min vita flagga och kastar ut sjuhundramiljoner kramar.
0
