En av huvudanledningarna till att jag åkte till LA (förutom det eminenta sällskapet och lite exotiska tillvaron i den amerikanska westcoastkulturen), var att få yogainspiration. Yogakulturen i LA svämmar över och du kan hitta yogalärare som är kanske de bästa i världen.

Jag tillät Mo guida mig med varm hand rakt ner på yogamattan hos fantastiska inspiratörer. Vi testade också för henne nya namn och hittade ett guldkorn i Chad Hamrin på YogaWorks. Chad har en silverman i härlig bakåtslick, ring i örat, är 55+ och det kluckar när han skrattar. J & P hävdar att vi blev lite kära i honom. Faktum är att av alla de 6 klasser vi tog med honom (eller var de 7) så bidrog han med något nytt. Han sa och gjorde fantastiska ingångar och uppbyggnader. Är du i LA, leta upp honom och ta en klass.

Jag tänkte jämföra en “svensk” yogaklass med en amerikansk, men vet inte riktigt var jag ska börja. Allt är annorlunda.

Först och främst existerar inte en klass under 90 minuter. Temperaturen är varm snudd på het och du klarar dig inte utan en handduk.

Man tar yogan på dödligt allvar i LA men samtidigt inte. Är du poppis som instruktör kan du förvänta dig att du har mattor överallt – på mattan kan du förvänta dig att du har grannen framför, bakom och sidanom enbaty 2 mm ifrån dig. Finns det inte plats på golvet, ställer du dig på scenen, inget konstigt i det.

Främre radens yogis har med sig en uppsjö av grejor. De dukar fram ett litet eget altare med kristaller, blommor och allt möjligt. Första raden är nog också värst på att vara bekräftelsesökande. De är så rörliga att de hänge i lederna och har med sig mest yogaateraljer av alla. De är också sjukt snygga – för det mesta. Man kan hitta allt där framme. Tåskiljare (faktiskt inte ens yogatoes utan vanliga sådana man har när man målar naglarna), kristaller (ja det har jag sagt), små buddor och staplar med annat smått och gott.

Sorlet innan klasserna börjar är öronbedövande. Det är som att gå på en afterwork i Sverige – samma ljudnivå alltså.

Under klassen skrattar man, fnissar och pratar om man inte har fullt upp med sig själv. Inget konstigt att fnissa högt åt andras utstötningar av stön – vilket också avdramatiserar det mesta.

Är du med på noterna kan du direkt tas in i positioner som du kanske aldrig drömde om och passningen är ofta, om du hamnar rätt, to die for.

Jag blev passad, justerad och vriden på så att jag stönade högt. Så pass högt att Mo inte vågade titta på mig, för att undvika att vi båda skulle bryta i hop.

Det fanns inte en gång som jag inte var dygnsur av svett. Eller halsade vatten efteråt.

I tid kommer man – för det mesta. Svensk som jag är blev jag lika förvånad varje gång att deltagare släpptes in 10 min in i klassen. När det dessutom var smockfullt.

1 vecka sedan den sista klassen i LA och hemkommen, har intrycken börjat sjunka in. Jag hade en fantastisk yogasemester. Jag längtar tillbaka och är lite frustrerad över att jag inte vet var jag ska hitta samma yoga i Stockholm. Den yogan som jag alltid sökt fanns där. Det hade varit så häftigt att öppna sitt eget ställe eller nischa en SATS anläggning till att våga köra riktig rock’n roll yoga.


jessica

a stunning soul. fabulous spirit. a body as a temple. everything united in the biggest heart. thank you for visiting. remember to stay true to yourself and embrace your inner warrior.

Author posts

Privacy Preference Center