Finaaally, det blev löpning igår. Kroppen kändes konstigt nog lätt. På min väg runt korta rundan runt Kungsholmen, korsades min väg av inte mindre än 5 råttor vid olika tillfällen.

En av gångerna höll jag verkligen på att skita på mig. Jag var helt inne i mig själv och inte alls beredd på att min väg skulle korsas av ngt litet ludet med naken svans.

Det är märkligt att människan, en aktiv sådan, trots sin kunskap och insikter ändå pga “tvingat” träningsuppehåll pga sjukdom, tror och känner att hela världen ska rasa samman.

Jag gör det stundvis och stundvis är jag klartänkt och smartare. Under dessa två veckor då jag brottats mot förkylning, hosta och diverse andra plågor, har mina tankar och känslor åkt berg- och dalbana.

Och det är så vanligt. 9 av 10 aktiva får dåligt samvete. Varför är det så svårt att bara gilla läget och låta saker och ting ta sin tid?

Om man sätter ett träningsuppehåll i relation till något annat, hur allvarligt är det då?

Och seriöst, vad är det värsta som kan hända?

20110917-111948.jpg


jessica

a stunning soul. fabulous spirit. a body as a temple. everything united in the biggest heart. thank you for visiting. remember to stay true to yourself and embrace your inner warrior.

Author posts

Privacy Preference Center