Bokning är öppen för Tjeckien - du hittar den genom att klicka här!

Billingeracet racerapport

Senast uppdaterad:

Jag gjorde det. Jag körde.

Det blev hitintills mitt livs sämsta lopp om man ser till hur jag kände mig och hur jag slutade gasa på slutet. Men man ska ju ha sådana med. Man växer ur alla situationer.

Billingeracet och banan

Billingeracet kan vara en av de vackraste banorna jag någonsin kört. Kanske reflekterade jag över det lite extra eftersom hela jag var inlindad i en en känslostorm. Mjuka fina skogsstigar, inramade med purgrönska, vitsippor, och porlande bäckar. Också lera. Den jävla leran.

Funktionärerna ut med banan och framför allt vid depåerna var helt fantastiska.  Vid sista depån hejade de på varenda åkare. Ville hoppa av och krama varenda en av er.  Jag blev också så himla glad av alla som hejade på mig under loppet. Om ni visste vilken dag jag hade och vad era hejarop gjorde. Det var som om att jag fick en kram varenda gång.

Det här “gubbiga” som jag ibland upplevt var utbytt till grymma killar som peppade och stöttade rakt igenom loppet, tack. Extra tack till Alex – min kollega på SATS, killen på en likadan S-Works Epic WC som jag har och till killen som gav mig en klapp på ryggen. Tack, just där just då var jag väldans i stort behov av det stödet.

Racet – och huvudet under tiden

Jag bestämde mig för att köra loppet dagen innan. Hela kroppen och huvudet kändes som att de var satta på paus. Jag var seg som kola och tänkte att jag i alla fall kanske skulle kunna känna av samma sprätt som jag gjorde helgen innan. När jag kände att jag hade så mycket turbo men inte hade en aning om hur mycket jag kunde gasa. Redan i starten, alltså 3 min in på banan kände jag att det inte var ok.  Jag funderade på att bryta direkt. Jaime kom i fatt mig och sa till mig att ta det lugnt. Envis som jag är och alltid har haft ett pannben som heter duga, tuggade jag på. Det blev snabbt trångt och jag tappade rytm sjuhundra gånger om, och min annars mjuka stigkörning blev som utbytt. Sedan hände något efter 3 mil. Då vaknade kroppen och huvudet var bara inställt på fart. Jag tänkte inte.  Jag tuggade på och låg bra till på en 3:e plats in vid varvning. Där sprätte benen och jag hade kul. Jag kände att nu jävlar kör vi kroppen.

Sedan kom en otroligt vacker stigkörning och där vid vitsipporna, släppte körsbärsträdens blommor vita blad som regnade ned – sagolikt och stilla. Allt stannade liksom upp fast farten var hög. Jag började tänka på Zorro. Började hulka mitt i en utförskörning, bröt ihop mentalt och sen var jag körd. Jag tappade mitt starka huvud där och då.

Jag brukar aldrig tänka på att bryta och det är verkligen det sämsta man kan göra. Är man inte inställd på att kriga och ta sig i mål – hur ska kroppen då fixa det?

I takt med att det blev mer och mer spår i dynghålen och djupare sörja blev nog typ alla, utom grymma Elna och Helena som körde asbra, riktigt less på sörjan. Det tog aldrig slut. Rickard från GBG och jag låg och tampades ihop ett tag och där en sväng skrek jag ut min förbannelse över sörjan.

Inför strupen, som visst är tuff men inte dödlig, tänkte jag nu skiter jag i det här och ringer pappa. Men jag hade ingen telefon och funderade på att jag kan ju fan inte bryta när jag har 2 km kvar till mål. Tänk er, Jessan kommer snyftande upp till mål, ledadandes sin grymma hoj, lerig och snorig och säger jag bryter till tävlingsledningen och de säger tillbaka – men du är ju i mål.

Jag tuggade på. Körde i mål som femma och satte mig ned en sväng och storbölade. Sedan skärpte mig och svor över leran tillsammans med världens bästa kompisar.

Galet bra kört alla, jag kommer tillbaka mentalt starkare nästa race. Jag vet att Zorro hade velat det.

 

billingeracet 2014

 

0
  1. Jag har cyklat långlopp med en ledsen kropp, det är så brutalt – men ändå så vackert på något vis. Du är fantastisk!

    Och ja – den där leran på slutet. Jag ÄLSKAR den, jag njöt av varenda meter stig tills skylten där det stod att det var nio kilometer kvar – där kom väggen och tårarna var nära. Ouch, vad det kan svida i benen!

  2. Ja det är fasiken olidligt. MEN du – vad GRYM du är! Jag kommer till Jönköping mest troligen nästa helg, är du hemma då?

  3. Känner med dig Jessica, har varit med om det 2 ggr och det gör förbenat ont i hjärtat. Måste också hålla med om att berget ovanför min barndoms stad är magiskt vackert på våren!

  4. Tänk den där dagen då du inte kunde skilja på stål och karbon, och nu är du drottning av cykelsverige. Grymt, Jessica!

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Föregående
Andas ut

Välkommen hit!

Jessica har varit i bloggosfären sedan begynnelsen och är idag en av de stora rösterna inom hälsobranschen och cykelindustrin i Norden.