Cykelvasan – racerapport

Jag sitter i bilen på väg hem från min första Cykelvasa, faktiskt mitt första mtb-lopp någonsin. Gårdagen börjar sjunka in. Intrycken börjar landa.

Det är sjukt egentligen, jag valde att ställa upp i Cykelvasan, 95km, med enbart 7 träningstillfällen på mtb i kroppen. Nog för att jag tränar mycket och mina lungor och hjärtan verkligen alltid ställer upp, men galet sämre förberedelser och grundträning får man leta efter.

Jag är generellt dålig på att vara nöjd. Jag vill alltid vidare och letar alltid efter nya sätt att göra om bättre. Det är en av mina största tillgångar men också kanske sämsta. Så jag sitter nu och försöker verkligen förstå vilken enorm prestation gårdagen faktiskt var.

Jag och Sofia rekade under torsdagen den första sträckningen till Smågan. Vi planerade i detalj hur vi skulle ta oss igenom den och också var vi skulle äta. I efterhand var det också den biten som gick allra allra bäst och snabbast.

När vi passerade Smågan hade vi en beräknad målgång på 3.10. Någonstans i gassande solsken och km med djup stenkross, tappade jag och Sofia varann. I en backe full av sten, hoppade två tjejer av sina cyklar för att gå och ställde sig till vänster. Alla vi som var på väg upp förbi ledet som gick, tappade rytm, fick stanna och jag fick springa upp. Jag morrade rätt bra och fräste och om ni råkar läsa så förlåt – men håll höger nästa gång.

Strax därefter i stenkrossens land i en ny backe, vinglade en man till med tuppkam på hjälmen. Han vinglade till rakt in i mig och fällde mig sidleds. Jag slog mig rätt ordentligt. Stod stilla en stund. Med en öken i munnen.

Banan var torr och badade i solsken. Stundvis var det galet varmt. Min enormt fantastiska uppladdning med dålig mage, 2-3 timmars sömn och vätskebrist spred sig ut i kroppen med en e n o r m kramp i insida lår någonstans innan eller efter Evertsberg.  Jag har aldrig i hela mitt liv känt av en sådan kramp. Smärtan var sjuk och det var verkligen på ren envishet som jag tvingade upp mina ben i snabbare kadens för att få genomsköljning. Krampen kom med jämna vågor hela vägen in i mål.

Sofia och jag återförenades och samarbetet fortsatte hela vägen in i mål. Vilket enormt grymt bra team vi var.

Vi tappade flaskor där det var stötig som fasiken men delade den vätska vi hade. Vi drog och slet i kedjor som hoppat och kilats fast mellan ramen och drevet.

Jag minns att när vi nådde Oxberg och backen från helvete, så hade vi kramp. Jag insida lår och Sofia i vaderna. Men vi satt, med hög kadens hela vägen upp till toppen.

Vid langningen i Hökberg sa Jaime och Anders – det blir bättre och lättare nu. Och så var det. Sista biten in i mål var så mycket bättre.

Jag önskar att vi hade rekat banan mer – vi hade enorm fördel av det i början. Att jag hade haft mer tid i sadeln innan och hade druckit bättre och sovit mer. Men jag är enormt nöjd och glad över ett otroligt teamwork och en enormt bra debuttid på mitt första lopp någonsin. Tid 3.49 och Placering 11 i D30, 35:e totalt med 7 träningstillfällen innan på cykeln.

 

Världens bästa tjejer, Sara, Althini & Sofia.

Den här tjejen, vilken prestation – köpt cykel i juni, in på 5 timmar!

 

Välkommen hit!

Jessica har varit i bloggosfären sedan begynnelsen och är idag en av de stora rösterna inom hälsobranschen och cykelindustrin i Norden.