Bokning är öppen för Tjeckien - du hittar den genom att klicka här!

Engelbrektsturen 2016

Senast uppdaterad:

Engelbrektsturen 2016 – did finish. Det var det viktigaste målet. Av alla. Efter en serie massa otur på andra lopp i långloppscupen var det absolut det som var det viktigaste. Engelbrektsturen visade sig vara en varm historia – sjukt varm och tyvärr olycksdrabbad för en massa medtävlande. Men vi tar det från början.

Jag var inte så himla pepp på att köra i helgen. De senaste två loppen har bara varit otur. Jag har varit laddad upp till tänderna och sedan tvingats bryta av olika anledningar. Och det sätter små hjärnspöken – såklart. Och jag hatar att brottas med dem. Samtidigt som jag vet att varje gång jag besegrar dem, kommer jag ut på andra sidan starkare.

Ifjor när jag körde Engelbrektsturen, vräkte regnet fullkomligt ned. Jag punkade ut. Åkte snopen i lervällingen tillbaka till start det året, med en dnf. Året innan,  alltså 2014,  var det också tokigt varmt. Jag minns att jag var pepp på att köra skiten ur mig då. Dök dock över styret. Fick en smäll på huvudet och fick bryta ngn mil senare. Dnf.

Premiäråret för Engelbrektsturen var 2013 – samma år som jag gjorde tävlingsdebut. Det var fasligt varmt då med. Känns som det är en trend för Engelbrektsturen. Banan var ännu mer lättåkt då, än i år. (note: i år åkte jag 30 min snabbare än 2013).

Med andra ord, har jag inte precis haft flyt med Engelbrektsturen. Därför var det viktigaste i år, att gå i mål.

Jag gillar inte värme. Jag fungerar inte i värme alls faktiskt. Hela systemet kraschar på mig. Jag kokar inifrån ut. Jag sneglade med ett halvt öga på väderleksrapporten inför söndagen. Insåg att det kom till att bli varmt. Jätte varmt. Kvällen innan förberedde vi oss för race, fast jag inte hade bestämt mig 100%. Världens sämsta uppladdning, även om jag gjorde allt man skulle med träning och kost, så är det inte 100% bra om inte huvudet är med.

På morgonen vaknade vi 5:00. Jag ville köra. Så vi tog hundarna, cyklarna och oss själva in i min knallröda XC60. Lämnade busarna hos en av mina bästa vänner och hennes fantastiska familj. Körde vidare mot Norberg. Efteranmälde oss strax efter 9:00. Utan lagning visste jag att jag skulle vara körd. Som tur är har vi underbara vänner som också finns på plats på de flesta långlopp och vi fick hjälp av Caroline med langningen vars Mattias kör i toppen på H30. Tack!

Det var stekhett ute. Solen gassade och skruvade upp temperaturen mot 30-strecket. Jag anade att jag skulle få tampas med värmen. Jag och J värmde upp. Jag rullade mot start.  I startfållorna låg cyklar helt själva. Cyklisterna gömde sig i skuggan.

Engelbrektsturen satsade också på egen damstart och jag verkligen verkligen tycker det är bra. 10 min innan herrarna startade vi och det var absolut bättre än 5 minuter som på Ränneslättsturen, men hade varit idealiskt med minst 20 min helst mer.   Det blir mer rättvist och det blir inte stökigt när herrarna kommer ikapp.

Starten gick och det var väldigt avvaktande i början. Jag tappade flaskan ungefär direkt och höll bokstavligen på att koka sönder. Fanny var så himla solidarisk och erbjöd mig hennes vattenflaska då hon också hade camelback och skulle få mer längre fram. Så tacksam, utan den hade jag nog kroknat fullständigt. Tack, tack, tack Fanny!

Dameliten splittrades upp och herrarna kom ikapp. Vid en högersväng in på stig över en spång vurpade Isabelle. Nästan alla damer stannade upp för att se till att hon fick hjälp. Mina tankar flög runt – ingen ska vurpa och slå sig illa, allra minst Isabelle som gått igenom så otroligt mycket.

Vi rullade vidare och kampen fortsatte, mest mot värmen.

Det känns otroligt litet i sammanhanget att berätta att en geting träffade min överläpp, osannolikt nog. Med gadden rakt mot läppen. Jag är allergisk mot getingstick och har i skrivande stund, 2 dygn senare fortfarande en enormt svullen och öm läpp och kind.

Det var tight mellan damerna från 3:e plats och ned. Jag önskar att jag inte hade släppt klungan som senare gjorde upp om 5-7:e plats, men jag gled in 2 min efter. Tagen av den sist olyckan där en man fick styret i ljumsken och tyvärr skadade kroppspulsådern. Jag håller alla tummar och tår för honom och hans familj att han blir helt återställd.

Jag är inte nöjd – förstås – över placeringen. Men det var förmodligen årets starkaste startfält på damsidan och fruktansvärt varmt. Jag tog mig i mål och jag vet att det finns mer i kroppen. Sedan att jag nu körde 30 min snabbare än första gången jag körde Engelbrektsturen (dock skiljer banorna sig åt) – får jag också ta med mig. Det kommer fler tävlingar och alla är en liten bit på vägen.

Jag måste också rikta ett stort tack för fantastiska funktionärer längs banan som agerade lugnt och kontrollerat längs banan när alla olyckor skedde.

Bilder nedan lånade från Engelbrektsturen.

DSC_0002

Fantastiska funktionärer. Hjältar.

DSC_0025

Kokande start.

DSC_0043

DSC_0045

Isabelle kniper bergspriset.

 

DSC_0944

DSC_0945

 

 

 

 

0
  1. Sån galen nagelbitare för mig som följde loppet på distans här hemma? Gaaah! Vet ju att värmen är din värsta fiende. Stoltheten och lyckan i bröstet att se ditt namn under “finish och med så grymt fin insats trots hettan och din icke uppladdning☀️??✨??? ???????? Galet bra! ??✨
    Allt kan verkligen hända under ett lopp och att få gå i mål skadefri är en vinst i sig. Hoppas, hoppas, hoppas du får gehör för generösare tidsmarginal för dameliten❤️
    Å busarna sen ?? ?Vilka underbara vovvar??Dom satte guldkant på hela vår söndag✨? Man kan bara älska dom pälslingarna ???

  2. Du är grym! Tack för att ni stannade, det värmde mitt hjärta! Nu ska jag bli hel igen.. <3

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Föregående
Morgondis

Välkommen hit!

Jessica har varit i bloggosfären sedan begynnelsen och är idag en av de stora rösterna inom hälsobranschen och cykelindustrin i Norden.