Jag är en sådan amatör

Att åka längd fullständigt magiskt och sjukt jobbigt.

Igår kväll runt 2030 snåret bestämde vi oss för att testa spåret vid Björkhagen (Nackareservatet). Det var helt fullkomligt fantastiskt vackert. Det är sanslöst mycket snö som har dumpats över Stockholm och det kändes verkligen inte som att vi var ett stenkast från innerstan utan mer somatt vi var i fjällen.

Planen var att åka en timme. Klockan 22.00 (sharp) släcker de nämligen belysningen.

Vi låg och matade på några varv… i avsaknad av klocka och var uppenbarligen så fascinerade och lyriska över vinterlandskapet och att jobba med hjärta och lungor att vi glömde fundera på tiden. Någon gång vände jag mig om till Jaime och frågade om han var säker på att han skulle hitta tillbaka… varpå han svarade “jadå det e lugnt”. Grejen är den att om någon säger så till mig, slår jag av att memorera vägen. Vilket jag gjorde nu.

Mitt i värsta flytet och några grymma staktag släktes sedan belysningen. Varpå både jag och Jaime sa “Faaaan” och tänkte var fan e vi?

Tack gode gud att stadsljuset reflekterades över himlen och snön och att det inte var galet kolsvart. Efter att ha åkt och hållit till höger på Jaimes uppmaning ett bra tag… såg vi äntligen en öppning i skogen…. väl framme i öppningen stannade jag och vände mig om till Jaime.. vi var inte vid parkeringen vid Björkhagen…  “Jaime… här e ju för fan Hammarbybacken”.

Vi hade alltså åkt helt åt fel håll… efter att ha åkt i mörker och fullkomligt dykt i diverse snöhögar i en timme, kom vi slutligen till bilen… 1 timme blev alltså 2 timmar skidåkning. Det som slog mig nu är att vi har ju pannlampa någonstans här hemma…

Välkommen hit!

Jessica har varit i bloggosfären sedan begynnelsen och är idag en av de stora rösterna inom hälsobranschen och cykelindustrin i Norden.