Mitt i natten. Som vanligt. Jag är född nattuggla.

… och morgonmänniska.

Vilket tillsammans är en dålig obalanserad kombination. Jag är som mest kreativ på nätterna. Jag älskar och sitta uppe själv och se alla släckta fönster.  Mysa med ett tända ljus, sipprandes på min last som jag borde lägga av med. Pepsi Max.

Jag trivs bäst med att springa när skymningen lagt sig. Förutom det faktum som jag inte hoppades att jag någonsin skulle säga, att jag dessvärre numera ofta  är rädd när jag springer sent. Igår vände jag mig om många gånger. Av rädsla. Av otrygghet.

Ofta hamnar jag i soffan och får ta mig till duschen efter en lång rad övertalningar med mig själv, efter en dusch är jag, förstås ännu piggare än vad jag borde vara.

Min mission är sova mer. Denna våren ska jag unna kroppen mer sömn. Så det så.

Innan jag motiverar mig själv till att finally resa mig upp ur soffan och gå in i duschen, kommer en kort recap på kvällens cykelklass.

Kvällens cykelklass bjöd på klassisk “kortintervall” 70 / 20. Dvs 70 sec intervall 20 vila.  Ofta siktar man på att med den här typen av intervall att vara 10-15 slag under max. Av många anledningar är det svårt att komma så högt och klara av att stanna där för den vanlige motionären. Min klass idag fick lekfullt hitta en egen nivå där de vill utmana och utforska. Eftersom intervallen samt vilan är relativt kort, “luras” kroppen att stanna på högre intensitet under en längre stund och i och med att  de återkommande viloperioderna kommer så tätt hinner musklerna transportera bort mjölsyran. Detta gör att trots relativt hög intensitet blir mjölksyrabildningen liten.