Mina lår går också ihop

Jag avskyr värme. Ibland. Mest ganska ofta. Vad jag mest avskyr är att min kropp fullkomligt slås ut. Den dör en smula. Tappar livsglädjen. Jag blir som en strandsatt säl som flämtar likt en överhettad mops.

Ja, ni förstår.

Jag kan tycka att  värmen ibland är magisk och njutningsfull. Min kropp kan älska att bada i solstrålarna. Men mellan varven förbannar jag den:

När min kropp sväller upp som en blöt tvättsvamp, när varje löpsteg känns 10 gånger tyngre.

Jag är för det mesta helt obrydd om hur jag ser ut. Dvs visst bryr jag mig så pass att jag slänger på mig mascara på morgonen, men jag är trygg och nöjd i den kroppen jag bor i och som fungerar som mitt viktigaste verktyg genom livet. Men i bland får även jag fläckar på min molnfria himmel. Jag tycker i mångt och mycket att våra osunda ideal eller hårda krav på hur vi ska formas efter en mall, blir lite extra påtaglig på sommaren i samma takt som kläder åker av och mer hud kommer fram.

Så slutligen, i ett provrum idag, blev jag förbannad. För att jag surade i en provhytt. Att jag någonstans kände att jag fan inte dög. Hur är det möjligt, hur kan jag “out of the blue” känna så? Jag som har landat och trampat bort alla tvivel på mig själv?

Så istället för att slänga bort känslorna och inta någon form av superkvinnoläge, tillät jag mig idag att bli förbannad.

I samband med det kom jag att tänka på ett par inlägg som jag för ett tag sedan läste; det här inlägget som ledde mig vidare till det här och det här.

Så jag ställde mig där… i skenet av den mest oförlåtande lampan och begrundade mina ben. De som bär mig fram varje dag. Tjänar mig i snön på vintern och i löparspåren året runt. De som driver fram skutt och glädje i träningssalarna.

Visst fan duger de! Varenda jävla sekund och dag, precis som dina lår!

 

 

Välkommen hit!

Jessica har varit i bloggosfären sedan begynnelsen och är idag en av de stora rösterna inom hälsobranschen och cykelindustrin i Norden.