Han kom till oss 2003 (eller om det var 2004), april var det iaf. Han var en fullväxt liten vovve då vilket gör att vi uppskattar honom att till att ha varit mellan 2-3 år när han kom till Sverige. Rambo ❤️. Den lilla fina varelse som hade gett upp om människan och inte trodde på att människan var hundens bästa vän. Hans små tassar som ivrigt tog honom dit det doftade mat, efter att ha letat och fightats för sin tillvaro i Spanien. Den lilla kroppen som var ärrad av det hårda livet där. Rambo, du tog våra hjärtan med storm i samma stund som vi läste om ditt rop på hjälp och en sista chans. Vi satte oss i bilen och åkte för att adoptera dig och bestämde oss för att vi skulle göra allt vi kunde för att du skulle få tillbaka tron på oss på två ben.
Det tog ett tag och Zorro ♥️ var nog den som övertygade dig att tro på “människa och hund konceptet”. Du älskade ditt hem. Och oss. Vi älskade dig och hoppas att alla åren vi tillsammans fick lindade ditt hjärta i bomull. Det gör så ont att du inte är med oss längre men vi vet också att du har det bättre nu och springer med Zorro i himmeln.
Mitt hjärta är trasigt och sorgen är stor, tårarna rinner och jag saknar dig.
Jag älskar dig så lilla fina vovve.
3 Comments
-
Ann-Margrete Clarén
Denna känsla, den känns. Att vara hundägare och få uppleva detta fina samspel mln matte/husse/hund, denna tillit som uppstår, så svår att sätta ord på. Kärlek.
Minns när han kom till er från Djurebs Vänner, ni var hans sista chans.
En ynnest är det att fått uppleva alka dessa hundår som Rambo fick hos dig och Jaime. -
Sara Borg
Jag vet precis hur det känns att förlora sina tvåbenta vänner. Även om det har gått många år för min del så känns det i hjärtat att läsa det här då det rör upp så många minnen. Skickar massor av kärlek till er <3