Rehabilitering

Jag sitter med pulserande house i lurarna. Jag har så galet mycket bra musik att jag får ståpäls. Jag längtar efter att springa, långt och länge, jag längtar efter mina klasser, efter att stretcha mina andetag och min kropp.

Alltid när jag på något sätt inte kan träna – vill jag det som mest. Det hjälper inte att alla bloggar, twitter och facebook svämmar över av optimistiska snudd på orealistiska nyårslöften.

Jag tycker det är fascinerande att skiftet mellan en dag till en annan kan påverka oss så mycket. Det är just över den natten det ska hända. De flesta lovar sig själv högljutt förbättring av något slag. Basunerar ut det, minst lika högljutt, i alla sociala kanaler som finns. Vi andra är inte sena med att haka på. Hur många sätter nyårslöften som verkligen är  förankrade i vad som är rimligt och relevant.

Jag tycker varje löfte ska vara som ett giftemål. Med förhoppningen om att det varar hela livet ut. Gör det inte det, får man stanna upp och omvärdera lite. Ta ett steg i en ny riktning.

Samtidigt som jag är stressad över min skada –  så är jag ganska lugn. Jag vet att jag kommer kunna träna ordentligt om förmodligen bara några dagar när blödningen börjat trilla ner och svullnaden minskat. Just nu har jag ett ben som är dubbelt så stort om det andra. Rastlösheten har på drygt en dag fullkomligt har invaderat mig – idag gick det inte att hoppa upp och trampa för att få genomblödning runt knäet. Jag hoppas på att kunna göra det i morgon.

 

 

Välkommen hit!

Jessica har varit i bloggosfären sedan begynnelsen och är idag en av de stora rösterna inom hälsobranschen och cykelindustrin i Norden.