Jag lovade ju att visa er mina andningshål på min halvö.
Min bakgård är magisk. Jag ser över trädtopparna hela vägen förbi horisonten till evigheten nästan. Dramatisk urskog och hav i alla riktningar utom en. Också en insjö. Med en historia.
Den ligger liksom gömd och är jätte lätt att missa där mellan höga skogbevuxna klippor. Det sägs att det spökar i sjön. Jag tycker mest att det är rofyllt och respektingivande.
En av mina löparrundor går förbi sjön. Har man lite otur och inte vet var man ska är det ordentligt branta klipphällar som ramar in sjön och gör så man får klättra. Nu på hösten är det magiskt vackert. Lite ödsligt och stilla.
Som ett vattenhål för själen.
E
Otroligt vackert och det ser precis som du säger otroligt rofyllt ut. Kan liksom känna den där krispiga luften när jag tittar på dina vackra bilder. Vilken härlig plats att ha tillträde till både med sällskap och i självsamhet.
Helt otroligt vackert!
Spöken eller inte, man hade kunnat stå ut med en eller annan “sådan” också. :-)
så fint!