Rocky. Ni är många som undrar hur det går. Och det går framåt. Men så himla långsamt. Samtidigt som vi är ljusår ifrån hur det var för några månader sedan.
Han är fantastisk – på alla sätt – min älskade hund. Lydig och världens snällaste och mest kärleksfulla. Han är jätte duktig på hundmöten där han är lös lite försiktig i början men leker fint och är stabil, men livrädd – verkligen livrädd – när han är i koppel och ser en annan hund.
Vi jobbar på det och ger inte upp, jag kommer aldrig ge upp. Men jag önskar så att människor som möter oss när Rocky blivit uppskrämd och vi inte hann korrigera precis i rätt tidpunkt, skulle ha större förståelse och empati. Han är rädd. Vi vet vad vi gör och vi jobbar på att han ska bli tryggare och starkare i koppel. Vi behöver inte blickar och kommentarer när han skäller. Det han säger är kom inte hit jag är livrädd för dig – skulle du om en människa sa det kommentera och kasta nedvärderande blickar? Och du som hundägare – ni som faktiskt kommit fram och sagt nu låter vi dem hälsa – fast Rocky skäller – TACK!
Om alla gjort som ni, hade vi förmodligen haft en orädd Rocky.
I will never ever give upp on you.
3 comments
Förstår precis vad du menar. Vi har en omplaceringstik och hon var knappt socialtränad när vi tog över henne. Osäker vid hundmöten, mest i koppel som du beskriver. Och det går också framåt. Men om människor hade haft lite mer överseende och förståelse så underlättar det. Definitivt.
Fortsätt kämpa! :-)
Så fin att man smälter.
Vilken tur att ni har varann. Kämpa på!
Kärlek och tacksam het för pepp.