Idag har jag fascinerats av hur jävla otrevliga människor kan vara mot varandra, framför allt svenska “storstadsbor” med storstadskomplex.

Ta ett sådant exempel som att under vistelser jag gjort i New York (tror jag gjort skrivit detta förut) har aldrig någonsin någon av de dryga 9 miljoner invånarna gått in i mig… skulle de mot all förmodan snudda vid någon så kommer ett vänligt “Sorry”. Jag minns att jag blev riktigt paff första gångerna detta hände och sedan blev jag paff över att jag blev paff över ett sådant, faktiskt, sunt och självklart beteende som alla stockholmare tycks sakna. Hur mycket vinner vi stockholmsbor på att bli irreterade över att någon, gud förbjude, råkar stå på vänster sida… vore det inte bättre att vi stannar upp och bara ger våra inre krigare några lugna andetag och baraa bejakar det faktum att världen stannar inte upp eller försvinner under dina fötter för att du tappar en sekund eller två i rulltrappan.

Och hur mycket lyckligare skulle inte jag vara om jag inte tävlade upp över puckeln på Götgatan utan istället morsade och skrattade, tog en kaffe med alla som varje morgon låter pulsen klättra upp på högre pulstal och svetten lacka i pannan just där. Förmodligen skulle vi alla få en bättre start på dagen.

Och hur mycket bättre skulle tex inte min medmänniska i storstan må om hon inte morrade så fort hon såg en lycklig hund få springa lös men under kontrollerade former, utan istället log åt livsglädjen och lyckan hunden uttrycker.

Äsch kom igen nu … kan vi inte alla bara stanna upp, en liten stund. Ta fyra djupa andetag med handen på hjärtat och känna hur lugnet sänker sig över våra inre krigare och bara njuta åt det faktum att vi faktiskt lever.


jessica

a stunning soul. fabulous spirit. a body as a temple. everything united in the biggest heart. thank you for visiting. remember to stay true to yourself and embrace your inner warrior.

Author posts

Privacy Preference Center