Att göra en Jessica

… är bland mina vänner ett “say”. Det händer mig ganska ofta att jag befinner mig i omständigheter som är lite lätt upp- och nedvända. Igår inträffade en ny sådan incident.

Jag bestämde mig att efter ha suttit hela dagen med den här lilla diamanten, att springa dit vi var bjudna på middag för kvällen. Efter en diskussion om hur långt det kunde vara till andra ändan av söder från Kungsholmen, kom vi överens om att det borde ta mig en 30 minuter att ta mig dit. Det vi hade missat vara att vi pratade om 2 olika vägar. Min väg, som jag förstås sprang, var typ 1,5 gånger så lång. Det hela resulterade i att jag kom försent till middagen och har galet mycket träningsvärk i vaderna idag eftersom jag just börjat öka löpningen igen och att jag i  min iver av att springa glömde det ena o det andra.

Sååå vad glömde jag då… jo när jag efter att ha konstaterat att jag sprungit nära 15 km och äntligen såg mål, att Sofia hade ny portkod. Problemet var följande:

1. Jag var dyngsur av svett. Tunt klädd som tusan och temperaturen höll på att sjunka ordentligt ner under 0.

2. Den förbannade porttelefonen visade sig sakna en viktigt funktion, dvs att man kan ringa upp lägenhetsinnehavarna.

3. Sofias lägenhet ligger längst upp, alltså jag hade ingen möjlighet att kunna kasta en sten upp och träffa hennes ruta.

 

Så efter att ha stått o stirrat på dörren i förhoppning om att någon skulle komma ut eller gå in, var jag tvungen att lösa problemet . Min sista utväg var att dundra in i baren som låg sidan om i förd tights och en allmänt mindre passande utseende för ett restaurangbesök. Detta ledde till att jag jagade i fatt en stackars vettskrämd tjej och försökte förklara situationen – och förstås med en undran om jag kunde få låna hennes telefon.

Vilket jag fick, efter det att hon konstaterat att “Det ser jävligt kallt ut”.

TACK, du räddade mig!

 

Välkommen hit!

Jessica har varit i bloggosfären sedan begynnelsen och är idag en av de stora rösterna inom hälsobranschen och cykelindustrin i Norden.