… men ingen törs. Barnlösheten. Varför har jag och J inga barn? Än. Jag får frågan ibland, men oftast så vågar man inte fråga. Det förväntas av oss, mig och J, att vi verkligen “borde” skaffa barn, nu. Gärna i förrgår, innan det är försent.
Jag tror det är viktigt att skriva det här inlägget. Lite läskigt. Men det är en sådan stor fråga och jag vet faktiskt inte och tiden går, det stressar mig.
Sanningen är den att jag är 38 år och har inte gjort något medvetet val i att vara “barnlös”. Eller, jo det har jag, jag är inte redo och har inte känt att det funnits en längtan. Det har bara inte varit aktuellt. Jag har svårt att se mig själv som mamma och vet inte, ärligt talat, just nu om jag vill ha barn. Kanske. Jag vet inte i heller om jag inte inte vill ha barn. Båda tankarna skrämmer mig och är svåra att ta ställning till. Jag är där jag är i livet. I vårt liv, mitt och Jaimes. Jag vill inte just nu vara gravid eller ha barn, men kanske jag vill det i övermorgon. Om jag inte vill det, så vill jag inte behöva stå till svars för det. Jag känner att det beslutet absolut bara är vårt.
För mig har det varit svårt att leva efter normer, även om jag numera både har Volvo och villa. Men det har aldrig varit min grej att att följa med strömmen. Jag har istället alltid valt att ta mig ditt vinden bär mig. Det har varit rosenskimrande och ibland turbulent. Men här är jag nu, mitt i livet, och alla undrar när vi ska skaffa barn. Mitt svar är; “Jag vet inte. Kanske.”
Jag blir mer fundersam på är varför det blir en sådan stor grej. Och varför det känns som samhället väljer åt oss. Och att vi anses egoistiska om vi inte väljer att skaffa barn. Jag har aldrig haft någon längtan, än, och rädslan är förstås att den ska komma när det är “för sent”. Jag vet att jag tävlar mot tiden, men jag kan inte göra ett sådant omtumlande beslut bara för att jag är över 35.
Jag kanske blir mamma i framtiden. Eller kanske inte. Jag vet inte om jag vågar eller törs. Jag väljer att låta mitt liv styra mig. Jag tror att det blir bäst.
❤️❤️❤️
Jag har precis fyllt 36 och är i ungefär samma sits <3
Ty samhället inte har nåt bättre för sig än att störa sig på när kvinnorna inte gör som “man förväntar sig”. Ingen kommenterar eller ens noterar om en man i samma ålder har ungar eller inte. Lev ditt liv och var lycklig på ditt vis, låt dem snacka. Kram!
Vilket bra inlägg Jessica och så viktigt ❤
Dina ord skulle kunna vara mina, för jag känner likadant!
Jag vill inte ha barn nu, vet inte om jag vill ha barn, det får vi se..
Om jag blir mamma så vill jag känna mig redo för just det och det gör jag inte nu, så då blir valet att inte skaffa barn..nu..
Sen? Vi får se..
Jag och min kille har så mycket saker vi vill göra innan vi ev blir föräldrar, det tänker vi göra ?
Cykelresor i Alperna och andra äventyr känns inte görbart på samma sätt med barn med i bilden.
Blir det barn framöver så blir det, om inte..då är det vårt val ❤
Oavsett så kommer det att bli bra ❤
Man måste få gå sin väg, följa sin magkänsla ❤
Tack Jessica för ett viktigt och välskrivet inlägg ?❤
Instämmer med Katja!
Jag kan undra för mig själv ibland och eventuellt diskutera saken med min man, varför par i vår bekantskapskrets inte har barn än. Men jag frågar dem oftast inte. Inte för att jag inte vågar utan för att jag helt enkelt inte har med det att göra.
Visst kan det vara så att många tar för givet att man ska skaffa barn vid en viss ålder för att det anses vara norm, men jag tror att många som undrar eller frågar är föräldrar själva. Och undrar av just den anledningen. Det är i alla fall varför jag funderar på någon annans barnlöshet. Jag tänker på vad mina barn och att vara mamma har gett mig. I de fall jag tänker tanken ”varför har inte de” så är det alltid när det handlar om människor som jag tror skulle bli jättebra föräldrar (vilket man i och för sig aldrig kan förutspå) och som jag önskar ska få uppleva allt det som barn och föräldraskap innebär. Vilket är både läskigt, utmanande men också alldeles underbart och berikande.
Jag tänker nästan oftare ”varför har just de valt att skaffa barn?”, om människor som verkar så oerhört ointresserade av sina barn. Men jag ställer inte den frågan heller. Inte för att jag inte vågar, utan för att jag vet att de där föreställningarna man hade om hur det skulle vara att ha barn, kan visa sig bli något helt annat.
Jag är av den uppfattningen att det inte går att varken föreställa sig eller förbereda sig för barn. Det kommer aldrig dyka upp en tidpunkt då det känns lägligt för barn eller att vara gravid för man är alltid mitt uppe i livet som pågår just nu. Det enda som är säkert är att livet kommer att förändras med barn. Men det gör det ju ändå, hela tiden. Och man anpassar sig till allt det nya, hela tiden. Det handlar ju mycket om inställning, hur man väljer att förhålla sig till förändringar och nya situationer.
Barn behöver inte innebära att man måste leva ett annorlunda liv. Vi fick barn tidigt och hade inställningen att låta vår son bli en del av vårt liv och inte ändra livet efter honom. Visst krävde vissa situationer kompromisser och anpassning under spädbarnstiden men på det stora hela blev det ingen större skillnad att ha barn än innan. När andra sonen kom blev vi bara en till i gänget och sen skaffade vi hund (där valptiden var precis som att ha småbarn) och han är inte heller någon begränsning i vårt liv (som så många varnade oss för när de fick höra att vi skulle skaffa hund). Om man låter barnen hänga med på allt man gillar att göra redan från början så blir det lika självklart för dem.
Precis som så mycket annat så finns det lika många tankar om hur det är att ha barn som det finns föräldrar. Vi kan aldrig säga såhär är det, för alla är olika och upplever saker olika.
Du gör helt rätt i att strunta i vad andra tycker och göra precis som du själv vill. Det finns ingen annans känslor du behöver ta hänsyn till utöver dina egna (och kanske din partners då), varken vad gäller barn, föräldraskap eller annat i ditt liv.
Jag känner igen mig fast på ett annat sätt, vi har precis fått vårt fjärde barn och alla frågar och kommenterar att nu är ni väl färdiga va? Fyra räcker väl? Ja det gör det nog men jag blir stressad av dom frågorna. Vill inte tänka att det är sista gången med allt som händer. Hur många barn man skaffar 0 eller 10 är väl upp till var och en. Tack för att du delar med dig ❤ Kram
Får skriva det som jag inte vill ännu en gång… I sverige idag måste alla göra lika… man pratar så stort om åsiktsfrihet osv men min känsla är att så fort man tycker nått annorlunda så är det inte ok o då blir det helt ok att ifrågasätta.. det för mig sorgsen!!
En man har ju andra möjligheter att få barn senare i livet, därför är nog kvinnor så illa tvungna att försöka ta ett beslut innan 40, om man vill försöka eller ej. Och att många undrar beror förstås på att de flesta själva VILL ha barn och många som fått smått tycker verkligen att livet får en ny mening. Men det är ju tur det – vore hemskt om man ångrade sig när man redan blivit förälder… Det svåraste måste ändå vara om man vill men inte kan få barn, eller inte vill samma sak som sin partner. Är man bara överens så blir det säker bra till slut, hur man än väljer.
Tack. Sa fint skrivet, och fran ett perspektiv som inte kommer fram sa ofta.
Håller med Lisa, det är skrivet från ett perspektiv man sällan får läsa om men som (för någon i så gott som samma sits) ser som väldigt värdefullt. Jag är några år yngre än du men redan i en ålder då många säkert anser att det borde vara dags eller till och med försent men för varje år som går blir jag säkrare på att jag inte vill ha barn. Det kan kanske förändras men jag känner verkligen inte någon längtan. Till ganska stor del ledde även den känslan att mitt förra förhållande tog slut. Tack för ditt inlägg!
Fint skrivet. Det är väl upp till alla att göra hur de vill göra och varför fundera över andras liv och andras val? Alla får vara lyckliga på sitt vis, kram på dig!
Bra inlägg! Känner igen mig i dina tankar. Jag visste med all säkerhet innan jag var 20 att jag inte ville ha barn, men nu några år senare har jag börjat fundera på om det ändå kanske är “rätta vägen” att skaffa barn om några år. Det beror nog på stor del till att man så lätt följer normen.
Hade så önskat att vi människor hade visat mer respekt för varandra. Vi behöver fler som dig Jessica som vågar visa att det är okej att funderar över andra val än det som samhället säger åt oss att göra!
Tack för ett mycket bra och viktigt inlägg!
Så svåra frågor, men jag tror att du gör rätt som låter livet styra. Och även om man kan ångra sig längre fram. går det att leva med sorgen. Livet består inte enbart av glädje.
Jag tänker mycket på barnfrågan i dessa dagar. Jag var tillsammans med en man, som jag älskade, men lämnade, bl a för att han inte ville ha barn – då. Ett drygt år senare fick jag en underbar son med en annan man. Det har jag aldrig ångrat.
Men nu är jag tillbaka med den första – och för honom är det en stor sorg. Han ångrar sig så mycket att han sa nej för 20+ år sedan. Och han fick aldrig barn med någon annan.
Det är svårt. Men jag tänker att det nog finns högre krafter som råder – och att det var meningen att det skulle bli som det blev.
Att skaffa barn är lika egoistiskt som att inte skaffa barn! Livet blir berikat med barn och livet blir lika berikat utan barn. Varför ska ett val vara mer “rätt” än det andra?
Tack för ett tänkvärt inlägg Jessica ?? Brottas med samma frågor.
Tack Jessica för bra inlägg!
Bra och tänkvärt inlägg..
Jag lovar att även som kille blir man väldigt ifrågasatt varför man inte har/vill ha/skaffat barn…jag och min sambo är 40+ nu och ingen av oss är sugna på barn även om vi inte har nåt emot barn.
Ända sen 30 års åldern har jag ständigt fått kommentarer och frågor varför jag/vi inte har barn…det har t o m gått så långt att jag ljugit dom rakt i ansiktet och sagt att jag/vi inte kan få…bara för att ge dom en känga för att dom är så nedlåtande mot oss som inte vill ha barn…
“små barn, små problem..stora barn,stora problem… inga barn, inga problem..:) “
Håller med alla att detta är tänkvärt och bra inlägg. Jag var i samma situation med frågor om det är dags och allt det där tills jag var 37 och blev gravid. Hade ingen längtan eller önskan att bli mamma och så plötsligt händer det. Inget medvetet val men jag visste att det kunde ske. inget jag hade saknat men nu vill jag inte ha det ogjort. Merida (stackars barn att bli namngivet efter mina cyklar) är en underbar tjej som nu i dagarna ska få ett syskon. Livet ändrar skepnad och ibland tur att jag inte tänkt. Det “bara” sker…
Tycker du är otroligt klok, cool och en stor förebild!
Jag förstår precis. Jag fyller 40 i år och undrar om min önskan om att skaffa barn kommer komma försent för den har inte kommit än. En stressande fråga jag gärna hade varit utan.