Det är ett år sedan. 365 dagar sedan och mer än en halv miljoner minuter sedan jag höll på att tappa taget om livet ordentligt. 365 dagar senare så känns det nästan lite overkligt. Att det jag håller som hårdast om höll på tas ifrån mig. Det mesta stannade upp i det där andetaget som var ett skrik på hjälp där på parkeringen när jag trillade ihop och livet rann ur mig. När jag rullades in på operation visste vi inte om vi skulle ses igen jag och han jag älskar mest. Och fast jag tog det som min uppgift att muntra upp stämningen där när jag låg upp och ned i ett försök att hålla mig medvetande, så var jag rädd att det inte skulle bli fler bubblande skratt med dem som jag tycker om.

Jag minns att jag lekte Greys Anatomy i huvudet och att narkosläkaren var helt otroligt bra på att spela med. När jag sa att nu svimmar jag så fick jag önska musik i operationssalen för det vet jag att de minsann har på Greys.

Jag klarade mig ju. Och kroppen hämtade hem det där som förlorats, även om det tagit en stund. Men under den stunden har jag ändrat vissa saker och förhållningssätt.

Eller kanske inte förändrat – mer en gång på allvar, tar jag beslut för att försöka hålla själen i balans och hjärtat helt. Bloggen har fått stå lite tillbaka och nu tror jag att jag med hjälp av naturens naturliga utandning när löven faller mot marken, har utrymme och energi att blåsa liv i den. Håller tummarna för återkomsten!

I alla fall så är det lite märkligt att se tillbaka på 365 dagar. Det är inget nytt år men det är som att ta avstamp för ett nytt liv och vända blad. Även om jag ändå vill kunna bläddra tillbaka lite.

Några dagar innan den där dagen som gjorde att färgen röd aldrig någonsin bara kommer vara röd, gjorde vi vårt andra läger uppe i Idrefjäll och den här bilden är tagen på två av mina bästa vänner som filmar oss när vi navigerar i gryningen, genom den omlindande dimman upp på toppen av Idrefjäll. Samma läger som vi i år la några veckor tidigare och helt enkelt missade det där med omslutande mörker men vann istället gryningen och blodröd sol som lättade över horisonten på väg upp mot toppen.

• 

Och Rambo. Vårt lilla hjärta. Precis när jag lyckats ta mig tillbaka på två ben och också satt mig på cykeln för att börja jobba mig tillbaka mot Cape Epic, slocknade hans låga. Det var något av det värsta jag varit med om. Men är övertygad om att han är tillsammans med Zorro nu och inte har ont längre. Jag har ännu kvar hans urna och aska och brukar varsamt dra min finger över locket, utan att säga något jag tänker mest.

Det blev så tydligt. Att jag måste börja välja sådant som ger mig energi och inte alltid välja vad jag tror är bäst för alla andra. Och är det något livet lärt mig så långt, är det att du har allt att vinna på att välja var du väljer att lägga din energi. Är man född med ett vilt och stort hjärta så kan det ibland vara svårt att säga nej och låta ganska otroligt att man kan träna sig till det. Men jag vet att det går lite, framförallt när man kanske inte har något val. Nej kan också vara snällt, främst mot dig själv.

En av de största förändringarna är att jag väljer var och när jag ger min energi. Det är inte alltid jag lyckas spara den när jag tänkt och ger bort lite ibland fast jag inte tänkt, men jag har blivit mer ekonomisk med min glöd. Som att jag liksom filtrera alla intryck några gånger innan jag ta fart och springer mot dem.

Och medans COVID-19 greppat tag om vår tillvaro så har jag fått möjlighet att träna mer och även om jag fortfarande tycker snäll är något av det vackraste en människa kan vara så har jag insett att vara snäll mot sig själv samtidigt är minst lika fint.

2020 var året jag liksom fick snabba på lite med att utvecklas i riktningen att våga kanalisera energi åt rätt håll samtidigt som vi alla snubblade över pandemin och fick ställa om.

Och visst fan är jag överlycklig att jag överlevde den där kvällen i oktober för ett år sedan.