Jag har varit i tävlingsdimma och jobbfokuserad i helgen. Typ helt fullt upp. Full gas, helt enkelt.

I lördags klockan 5:20 ringde väckarklockan och jag tog mig till Oxelösund för att ha en hel dag om inomhuscykling med Medley. Kanske världens längsta tågresa pga att det inte gick något snabbtåg regelbundet över helgen (skärpning SJ) – 2’30 sammanlagd restid enkel väg, som verkligen borde ha varit en timme.

Grym dag med 2 cykelpass och massa härliga diskussioner om framtiden för cykelsalen.

Jag var galet nyfiken på att se hur kroppen skulle vara med en sådan uppladdning inför årets första tävling. Lite sömn och två pass. Desto bättre uppladdning med mat. Den viskade lite till mig under lördagen att den var lite “pirrig”. Stora ben eller inte, så älskar jag min kropp som som fixar typ allt och ställer upp i vått o torrt.

Jag hade under loppet galet svårt att veta hur min form var generellt och hade kvar förra årets försiktighet och rädsla att gasa för mycket. Så det fanns mer att krama ur. Man ska inte analysera för mycket, men så klart att jag gör det ändå, och sammantaget så behöver jag mer tävlingsrutin.  Jag behöver gå på mer i starten, försöka hitta en snabb klunga att ligga med etc. Jag har också lätt att vara hård mot mig själv, vilket jag försöker påminna mig om – fjorårets upplaga av Lidingö Mtb var min första tävling någonsin om man bortser från CykelVasan.  Klart jag saknar rutin liksom. Men samtidigt så tror jag att en del av jag inte blir nöjd är det som driver mig framåt.

Vad jag kan minnas från i fjor så hade man dragit om banan, vilket så klart gör att man inte kan jämföra tiderna med fjorårets. Omdragningen var enbart till det positiva. Man hade fått bort en stor del av asfaltkörningen. Backarna är fortfarande små men aggressiva och någonstans fick jag för mig att vi skulle ta Abborrebacken 2 gånger.  Alex som också körde hade också fått för sig det. Så där väntade vi förgäves för den kom liksom aldrig en gång till.

Jag försökte ducka i starten och i målgång från att bli intervjuad, men lyckades så där med det. Tjejen som intervjuade hette Jessica – så då var det liksom kört.

Jag är extrem stolt, stoltare, absolut stoltast – över tjejerna från She Rides som fullkomligt rockade deras första mtb-tävling någonsin. Grymma brudar med så galet mycket stöttning och pepp. Ni är fantastiska

 


jessica

a stunning soul. fabulous spirit. a body as a temple. everything united in the biggest heart. thank you for visiting. remember to stay true to yourself and embrace your inner warrior.

Author posts

Privacy Preference Center