Lyckligt slut

Igår kväll satt jag ett tag och surade utelåst, med smashade telefon och bad en bön att Magnus skulle förbarma sig över mig. Vilket han gjorde.

Han tog sig till mig och istället för att köra det som var planerat för mig, fick jag haka på och köra intervaller med honom.

Jag vill verkligen understryka att senast jag för överhuvudtaget sprang en intervall som upprepas merän 4 gånger och var över 400m,  säkert var 10 år sedan. Jag har en inbyggd avsky för intervaller. Det är ytterst sällan det känns fantastiskt –  snarare är det spyjobbigt nästan jämt. Därtill har min kropp ett inbyggt 4’15 km tempo – efter alla år av att “springa endast för att hitta tillbaka glädjen i löpningen”.

Det jag gjorde igår var att fullständigt chocka min kropp, skrämma livet ur och smått döda små spöken i huvudet, övervinna rädsla och forma två små pingisbollar av mina hamstrings.

Vi sprang 7 (eller var det 8 ?) 600 meters intervaller med 2 min vila emellan. Intensitet = 100%. Bläe och fy men hurra lika mycket.

Det bästa jag gjort för min kropp denna hösten är so far att regelbundet gå till Micke på Kiropraktorkompaniet och träna med Magnus. Jag kommer till Micke med benlängdsskillnad varje vecka och förbannat  envisa höftböjare, går därifrån lite mer balanserad för varje gång.

Delar med mig av en av mina favoriter – Fink.
 

 

 

Välkommen hit!

Jessica har varit i bloggosfären sedan begynnelsen och är idag en av de stora rösterna inom hälsobranschen och cykelindustrin i Norden.