I maj hände det jag jag aldrig ville skulle ske. Zorro försvann. Så brutalt och ofattbart.
I juli fick vi reda på att Anicura Djursjukhus Bagarmossen hade gjort det som aldrig får göras. Det som aldrig får hända någon, hände oss.
De kremerade mitt hjärta tillsammans med en massa andra djur och grävde ned honom i en massgrav. Fast vi begärt enskild kremering och få hem hans urna. Trots att vi varje vecka efter det att han lämnade oss, ringt ut till djursjukhuset och frågat när hans urna var klar för upphämtning för att försäkra oss om att inget skulle gå fel. Läs hela berättelsen här.
Efter det har jag varit i kontakt med djursjukhuset och träffat veterinären som erkänner att hon minns att vi begärde enskild kremering och djursjukhuset ska också enligt vad de berättat för oss, ändrat deras rutiner så att det inte ska ske igen. Bra men det ändrar inte att det hände.
Vi har besökt Zorro i den minneslunden som de så brutalt valde åt oss utan vår vetskap. Den ligger på en gräsplätt mellan två åkrar mitt i ingenstans utan för Enköping. Så ovärdigt och fel.
För någon dag sedan fick vi ett brev från Anicura där de inte ger oss någon annan ersättning eller kompensation för sveda och värk, mer än den återbetalning av kremeringen som de redan gjort på dryga 2000 kronor.
Mitt hjärta blöder och jag saknar Zorro så att det gör ont, obeskrivligt ont. Att vi inte fick ta avsked av honom har skapat ännu mer smärta. Att djursjukhuset väljer att så ovärdigt och empatilöst sopa hela händelsen under mattan får mig att tappa tron på att de verkligen har för avsikt att behandla djur och människor för deras bästa – utan enbart väljer att fokusera på att vara ett vinstdrivande företag.
Jag vet inte var jag ska vända mig, vad jag ska göra. Jag får inte tillbaka Zorro, hans aska går inte att rädda och han kommer för evigt att vila på en plats som är ovärdig honom.
[insert]
9 comments
Fasansfullt! Jag blir så ledsen när du skriver om det som hänt. Även om det inte ska hända så blir det fel ibland, även i såna här sammanhang tyvärr. Men att de inte vill ställa allt till rätta mer aktivt och inte verkar förstå vad man som djurägare går igenom är om möjligt värre! Önskar på något sätt att det till slut gör lite mindre ont.
Jag hoppas du kan få ro av tanken att din fina vän troligtvis haft bland de mest djurvänliga, goa och empatiska ägare man kan ha. Att din hund har haft ett fint och rikt liv fyllt av kärlek. Kanske kan vetskapen om detta få dig att må lite bättre. Tragiskt dock att jordfästningen skedde på ett så ovärdigt sätt!!
Det gör så ont i hjärtat att läsa om det som hänt er. Att ens tänka på att behöva ta beslutet att skicka sitt djur (i mitt fall en älskad katt som har varit med i 12 år nu) vidare är liksom…otänkbart. Jag håller även med dig om att det låter som att ni blivit nonchalant bemötta.
Det jag tänkte på är att ni kanske kan skapa en egen plats ändå? Välja en plats, begrava något som symboliserar er, en älskad boll, ett koppel, ett foto. Det tar inte bort något och självklart kommer ni aldrig glömma allt som har hänt men jag tror Zorro hittar er där ni väljer att minnas honom. Kram!
Inte många kan tänka sig hur det känns, och man ska inte mäta grader i helvetet. Alla har sin sorg och sitt skit att släpa på. Min första tanke var “ring aftonbladet”! “gör det offentligt så att de får hängas ut ordentligt!” men frågan är om det ens hjälper. Människor är så snabba att sätta upp skyddsmurar kring sina misstag så att de ska slippa känna den där gränslösa skammen över hur fel de har gjort. Det går inte att komma åt. Jag håller med om tipsen ovan, och att gå in i din yogiska förlåtelsesfär och skicka en massa ljus och förlåtelse till den eller de personerna som gjort så fel. Annars går du under själv. Massor av kramar
Fina ni är – tack.
Så hemskt, du har verkligen haft otur. Jag har själv varit på bagarmossen med min hund och fått jättebra vård och de var så gulliga med min lilla sessan. Man måste kanske förstå att även de bästa kan göra misstag. Men så hemskt du blivit drabbad. Tack för en inspirerade blogg.kram!!!
Vi har gått till dem i flera år och så klart att de bästa kan göra misstag – men det är inte ok någonstans att göra ett sådant här misstag och sedan avsluta det på det viset. Tack för din omtanke – KRAM och kärlek!
Usch, hela händelsen är bara så sorglig. Du har redan fått så fantastiskt fina kommentarer men jag vill bara säga kraam till dig.
Det är så hemskt att hastigt förlora sin “kompis”. Det hände mig för ett par år sedan och jag saknar honom fortfarande.
Jag har inte bestämt mig för vart jag ska sprida ut askan, så hans urna finns fortfarande kvar hemma.
Vad tråkigt att det slutade så med Zorro men hans energi finns kvar hos dig i vilket fall. Jag hade också en hund som hette Zorro han var en hovawart och gick bort nyårsdagen 2008. Våra hundar kanske leker just nu.
Jag ställs inför det tunga beslutet idag att välja dag för avlivning av en katt Gullefjun som har varit med oss i 19 år :***(