Det här inlägget har tagit emot att skriva. Jag känner mig så oerhört misslyckad och uppgiven. Och trodde verkligen ärligt, att jag inte skulle någonsin hamna i det här läget och behöva hantera de här känslorna.
Jag bestämde mig för att skriva, för att jag vet att jag skulle känna stöd i att läsa det här om jag var någon annan som hade samma problem.

I maj i fjor förlorade jag min bäste vän. Vi gick igenom en fruktansvärd period efteråt där djursjukhuset slarvade bort hans aska. Det gör så fasligt ont än idag och hålet efter Zorro är enormt. Jag trodde att jag inte skulle köpa en ny hund på ett bra tag efter det.

Jag är uppväxt med hundar, lydnadstävlingar, en dedikerad och duktig hundförare i min pappa som också gjort att jag kan hundar. Jo jag kan nog verkligen säga så. Vi har tagit Rambo under våra vingar som om någon var en problemhund och som nu är en harmonisk och härlig liten varelse.

Vi saknade Zorro och det var rysligt svårt att gå vidare. Men så såg vi Rocky. Och vi bestämde oss. Direkt. Lite övertalning på J – men jag var kär direkt. Vi valde en Aussie för att deras temperament är liknande en Border Collies som Zorro var, men ändå skiljer sig åt.

Vi hämtade Rocky i oktober och blev förälskade i honom direkt. Vilket hela världen också blev- han är otroligt söt och har en fantastisk täckning med sina bruna färger och gulgröna ögon.

Rocky är en otroligt kul hund. Busig som fasiken, smart, tokigt snabblärd och älskar att mysa. Vi älskar honom så det gör ont.

Han är perfekt. Unghund. Busig. Men perfekt på alla sätt. Utom ett.

Sedan dag ett har han i koppel gjort utfall mot andra hundar. Riktiga utfall som säkerligen bottnar sig i att han vill hälsa och är osäker. När han väl hälsar är han som vilken hund som helst. Utfallen är extremt högljudda och han går från nanosekunder från lugn till att se rött.

Vi har provat allt. Jag menar verkligen a l l t. Alla knep, angreppsvinklar har vi testat. Inget – verkligen inget, fungerar.
Han är superbt duktig på inkallning, gå fot osv, men ser han en hund – om det så är en Chihuahua eller stor Grand Danois – blir han okontaktbar och skäller som en vilding. Vi får blickar, kommentarer och allmänt projicieras mycket förutfattade meningar mot oss. Och vet ni, jag har varit likadan, jag har alltid sagt att det går att korrigera och arbeta bort. Och det tror jag och hoppas än, MEN jag har extrem förståelse för den här formen av problematiska hundmöten numera. Och önskar att omgivningen kunde försöka att förstå eller åtminstone inte döma den hundägaren som uppenbarligen försöker jobba med sin hund.

Aldrig trodde jag att jag skulle anlita en hundcoach. Det har vi gjort och bytt till en ny. En fantastisk sådan som verkligen stöttar oss och försöker liksom vi desperat förstå hur vi ska bryta igenom och kunna jobba bort utfallen. Johan – som är vår hundcoach är verkligen helt fantastisk och förtjänar ett eget separat inlägg.

Det jag vill säga är att jag står handfallen. Ledsen. Och att det senaste halvåret med valp har varit fantastiskt men också extremt utmanade. Och att jag är ledsen att jag titta snett på hundägare med hundar som är livade i koppel förut. Förlåt.

Vi älskar vår hund. Vi vet att valpar från samma kull har samma problem och vi är bestämda att hitta ett sätt att verkligen jobba bort problemet. På onsdag ska vi testa ytterligare en ny vinkling på att lösa problemet.

Har du en stabil hund och vill hjälpa oss att träna hundmöten eller bara vill ge pepp i kommentarerna, please do.

Jag älskar dem av hela mitt hjärta. Och önskar, att i morgon när vi vaknar, kan vi röra oss obehindrat med Rocky i koppel.

[insert]brunch[/insert]


jessica

a stunning soul. fabulous spirit. a body as a temple. everything united in the biggest heart. thank you for visiting. remember to stay true to yourself and embrace your inner warrior.

Author posts

Privacy Preference Center