Bokning är öppen för Tjeckien - du hittar den genom att klicka här!

Att träna med en ledsen kropp

Senast uppdaterad:

Det är fortfarande overkligt. Det som förvandlade de senaste dagarna till en dimma.

Jag känner din närvaro, men när jag vänder mig om är du inte där.  Jag har sträckt ned min hand efter dig för att gosa med dina öron, upprepade gånger. Ännu fler gånger har jag sökt efter din blick. Jag spelar upprepade gånger upp bilderna i mitt huvud av dig och de sista minuterna vi hade tillsammans. Jag gråter över att hitta hårtussar från dig och är ibland helt tom. Blank. När jag gör annat som får mig att skingra tankarna, glömmer jag det smärtsamma för en stund.  

Imorrn och senare i kväll kommer en massa svar på allt ni vill veta. TACK för ni tar er tid och frågar – det är fantastiskt skönt att få rota i registret (huvudet alltså) av träningstips och fakta!  Och jag lovar att inte skriva mer om min smärta och sorg. Låt oss fokusera på vackra minnen och sådant som är positivt i stället.

Jag har en inplanerad tävling i helgen. Jag har liksom helt blivit ruckad av banan. Och jag vill säga att  jag har en fantastisk coach. Hon är också min partner i She Rides – Annie. Hon är just nu någonstans i Tyskland med landslaget och tränar. De har 5 mil till närmsta café med wifi. Jag och min coach – tillika “cykel-wifie” kommunicerar mest via kanaler som gärna vill ha en uppkoppling.  Just nu så har jag behövt att bolla med henne en snabbis och Annie är otrolig. Det är inte bara det att hon genialiskt kombinerar ihop magnifika upplägg – hon tänker längre än avverkade träningstimmar.  Så som jag vill att man ska tänka. Allt sitter ihop liksom. Hon relaterar till vad som händer i livet och anpassade snabbt, där i “ingenmansland” mitt schema denna veckan efter att hon hört om min älskade Bus.  Annie coachade mig klockrent genom några få meningar som gick rakt in, om sorg, intensitet och reaktion.

Man kan tänka sig att kroppen är en maskin. Som borde fungera oavsett. Eller, så klart jag, om någon, vet att livet påverkar prestationsförmågan och tar sina uttryck fysiskt. Betydligt oftare än man tror. På sätt man aldrig kan förutspå. Jag är, extremt duktig, på att coacha andra och oftast bra på att hantera det själv också. Men nu är jag i en situation jag aldrig varit i och har extremt svårt att veta ut eller in. Det mesta känns liksom oväsentligt. Det är tomt. Stilla.  Ska jag tävla? Spelar det någon roll? Hur kroppen kommer svara. Hur kommer jag mentalt reagera.

Där någonstans i ett ganska grötigt resonemang med mig själv, fångar jag upp vad min omgivning säger – det är nog bara bra att få fokusera på annat. Eller som pappa sa – du kommer nog tänka på Zorro då med, under tävlingen, men på ett annat sätt. Kör Jessica. 

Det jag vill säga är, att livet är som livet är. Det går upp och ner. Vi utmanas dagligen, ibland hårdare och ibland mjukare. Där någonstans i berg- och dalbanan, glöm inte att du måste vara snäll mot dig själv. Pressa dig inte till ytterligheterna om det inte fungerar.

Lyssna inåt. Fundera på vad som fungerar för dig. Just nu. Kanske just nu är en tävling rätt.

[insert]

[/insert]

1
  1. Du är ju så klok! Jag är så glad och tacksam att jag har dig i mitt liv <3 Heja dig!

  2. KLoka ord. Många tårar och lång stund av eftertanke då man läser. Ingen borde behöva lämna sin bästa vän. Stora kramar med värme i din sorg

  3. Ibland får man visa sin sorg en längre tid. Det är så lätt att tro att man är tjatig när man delar sin sorg eller sin ångest eller liknande men det är helt okej, till och med superokej. Det finns en gräns, men mer för sin egen skull än andras då det behövs för att gå vidare. Jag tror att vi ibland inbillar oss att den gränsen är mycket närmre än vad den är. Samtidigt är det viktigt att plocka fram de lyckliga delarna i livet för att inse det fina vi har. Även här är den svåra balansen så viktig. Jag tänker på dig och hoppas du tar hand om dig. Med tid blir allting bra tillslut!

  4. Jag känner så igen mig i tomheten & dina tankar från när jag förlorade mina trillingar. Minns hur jag sprang i skogen med tårarna sprutande men ändå kände mig stark. Du är också stark. Håller med din pappa. Sorgen blir varken mindre eller större för att du tävlar – kör! Det värsta som kan hända är att du får avbryta loppet. En futtig sak i det stora hela <3

  5. Kör Jessica! Är kroppen för ledsen för att pressa på max kanske en stund på sadel där du inte behöver tänka mer än att du ska ta dig från start till mål gör gott och ger möjlighet att sortera och processa ännu mer. Kramar till dig! <3

  6. Livet för stunden är precis vad det är med det du är mitt uppe i just nu <3 Vad som än händer så är Zorro hos dig och inom dig. Kanske han ger dig den där sista uppmuntrande puffen innan du kliver på cykeln. Du gör det du behöver göra och det kommer gå bra! En lastbil full av kärlek, uppmuntran och full sinnesnärvaro väntar på dig vid startlinjen<3

  7. Jag har förlorat två katter. Den sista påverkar mig fortfarande och jag vet inte varför men bandet med den här varelsen var så speciellt. Jag har honom med mig jämt inom mig och ibland tar jag fram dem och låter dem påverka mig så som dem vill just den gången. Det låter som du hade en underbar kontakt med Z och du kommer alltid ha det. Jag hoppas alla får uppleva kärlek från och till ett djur för jag vet att jag hade absolut inte varit samma person utan den. Dem är våra änglar både på jorden och i himlen.
    För mig är du ett energiknippe som kan utstråla sådan glädje. Hoppas du hittar det inom dig att fortsätta le även när det är lite tråkigare. KRAM

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Nästa
Tack

Välkommen hit!

Jessica har varit i bloggosfären sedan begynnelsen och är idag en av de stora rösterna inom hälsobranschen och cykelindustrin i Norden.